Vissa dagar är värre än de andra, men varje dag gör det ont. 

Jag lyssnar mycket på böcker i telefonen, det håller mig sällskap på dagarna. I en av böckerna var det en kvinna som förlorat sin son. I boken säger hon flera gånger att hon måste gå vidare, att hon måste sluta älta och bli hel igen.
Det gjorde mig så jävla arg. 
Den som skrivit boken har helt klart inte förlorat ett barn. 
Man går inte vidare, man överlever. Men man kan inte lämna det bakom sig. Jag kommer aldrig bli hel igen, jag kommer förhoppningsvis att läka, men hel blir jag inte. Han kommer alltid fattas. 

Jag försöker att komma tillbaka till ett vanligt liv, varje dag är en kamp.

Svårt att samla tankarna just nu,
Det är snart Nove Los födelsedag, hans första. Det är så mycket tankar och känslor kring det. Jag är så tacksam för att han är här för att jag får äran att fira hans första födelsedag med honom i min famn. Men samtidigt går tankarna naturligtvis till Vide, som inte får vara här. Han får inte fira sin egen födelsedag och han får inte heller fira sin lillebror som det skulle vara. Juni är en väldigt tuff månad för oss med så mycket känslor i omlopp. 

Innan allt detta, innan jag visste hur orättvist livet kunde te sig, älskade jag juni, en månad som startar sommaren och midsommar och värme och ledighet.
Nu vill jag oftast mest hoppa över Juni, i alla fall början av den!
Jag vill fira Vides födelsedag just för att det är faktiskt hans födelsedag, och firar inte vi den kommer ingen annan göra de heller, men det gör ju så ont.
jag saknar honom, undrar hur han hade varit nu? 

2 år, sprallig livlig eller lugn och sansad?
Blond eller brunhårig?
Så mycket som vi aldrig fick veta, så mycket som vi för alltid kommer undra.
Nove Lo är det finaste jag har här på jorden och jag älskar honom!
Han fyller snart 1 år och jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om han inte kommit in i våra liv. på riktigt, jag vet inte.

Det är en konstig balansgång, liv och död, sorg och glädje.
Sorgen och saknaden kommer för alltid vara en del av mitt liv, det har jag äntligen accepterat. 

Idag för två år sedan ändrades mitt liv drastiskt. 
Idag för två år sedan fick jag se ett ultraljud med vår älskade Vide och ett hjärta som inte längre slog. 
Idag för två år sedan la doktorn handen på min och sa att jag är ledsen men han lever inte längre. 

Idag för två år sedan slutade en del av mitt hjärta att slå. 
Idag för två år sedan rasade min värld. 

Jag valde att fortsätta leva, för Vides skulle. 
Jag väljer fortfarande att leva, för Vide och för Nove Lo. 
Men just nu är det tufft. 

Idag är det två år sedan vi för sista gången hörde Vides hjärtslag, i morgon är det två år sedan hans lilla hjärta gav upp och på onsdag fyller han två år. 
Det gör så ont just nu. 
Att fira födelsedag utan barn är så otroligt smärtsamt. Den 4 Juni kommer alltid att vara ett datum som gör ont. 
Många tänker kanske att, ni har ju Nove Lo nu så det måste ju kännas lättare. 
Ja vi har Nove Lo och han är solen i våra liv. Men det kommer alltid saknas någon. Det kommer alltid vara en som inte är med. Och ja det gör fortfarande ont. Just nu så ont att det är svårt att andas.

 

Till min Vide: 
Du saknas varje dag, 

varje dag. 
Du skulle springa runt här hemma och prata en massa nu. 
Skulle du varit lika motorisk som lillebror? 
Jag saknar dig, så otroligt mycket! 

Här kommer lite bilder som jag har haft lite dåligt samvete för, men nu är de i alla fall klara och levererade =)
Så jag tänkte visa några av dem =)

Många känner glädje och värme när man säger ordet jul. Jag känner bara saknad! Som ett bevis på återigen att världen är över jävlig! Jul ska vara en högtid man tillbringar med nära och kära. Men vi saknar en! Han kommer alltid saknas! 

Det blir så plågsamt tydligt på stora högtider! 

Han finns inte! Han fattas mig! 

Det är även Nove Los första jul, hoppas han känner vår kärlek, hoppas Vide känner vår kärlek!

Här hemma lunkar livet på, Nove Lo växer och mår bra och förgyller våra liv. 

Men ingen pratar om Vide längre, han syns ju inte. 

Men vi tänker på honom hela tiden. Han saknas! 

Idag när jag skulle pynta lite till advent blev jag så ledsen att Vide inte är här att jag bara grät, igen. 

Det gör så förbannat ont! 

Vissa dagar tar saknaden över! 

Vänner...
Jag är så glad att jag har er!
Idag har jag spenderat kvällen hos underbara Li, första kvällen på länge som jag inte haft ångest. Vi pratade om livet, Vide, Nove Lo och kärleken. Vi skrattade och grät lite omvartannat.
Jag är så glad att jag har er vid min sida när stormen river!
Det är mycket oro nu inför kommande utmaningar. Mycket oro!!
Imorgon ska jag träffa bästa Marija, hon ska få stötta mig i några timmar =)

Jag tror inte ni förstår hur viktiga ni är för mig! Tack!!

Så mycket tankar som man hinner tänka på en dag...
Tänk om Nove Lo inte överlever, tänk om det händer igen, om en månad har vi vår älskling här, undra om vi ska ha dop, har vi allt vi behöver, tänk om hen redan är död i magen, ska vi ha begravning då?
Ja det är helt sjukt.

Alla säger att ja sannolikheten att det händer igen är minimal osv. men det går inte att lugna denna oro.
Det går nog inte att förstå som utomstående heller.

Försöker tänka på målet, målet att hålla Nove Lo i mina armar, levande!

 

Så nu gör jag allt jag kan för att hålla mig lagom sysselsatt. Igår var det middag med fina vänner, idag blir det bröllopskonsultation.

Underhåll mig gärna ;)

Dagarna sniglar sig fram nu.
Har mått väldigt dåligt ett tag nu, är lite lugnare nu.
Men oron äter upp mig!

Ju närmare vi kommer att Nove Lo ska komma desto mer orolig blir jag.
Tänk om det händer igen, jag skulle inte klara av det!
Vi längtar så efter Nove Lo nu!
Vi försöker få dagarna att gå, håller oss sysselsatta men det är svårt.

en dag till gjord i alla fall!

Det har varit en väldig bergochdalbanedag...

Upp och ner och ner och upp...

Svårt att uttrycka mig idag så här kommer en text någon annan skrivit.

Detta är en sång skriven av Eva Svedberg Engström, hennes skiva Vandra varsamt finns på spädbarnsfonden.

 

 

 

 

 

 

 

Du är alltid nära

 

du finns alltid i mitt hjärta och det ger mig tröst

Saknar och älskar dig min fina Vide!

 

Det är som bekant rätt tufft nu. Tiden sniglar sig fram mot Vides födelsedag och för varje dag ökar ångesten och oron. Tänk om det händer igen, tänk om det händer Nove Lo...

Klarar inte av jobbet just nu, det är för jobbigt.
Min läkare sa att jag ska försöka inte ha dåligt samvete över att jag inte orkar med saker runt omkring mig just nu. Att jag ska ägna mig åt saker som i normala fall för mig glad.
Så jag fotar och virkar... hela dagarna!
Har nyss köpt ny kamera så det är ganska roligt att leka med den ändå. Får se om jag kan vaska fram några modeller att fota snart med.

Bjuder på en bild av våra vacka syrener på lotten just nu.

 

 

...skulle Vide fylla ett år.
Det har alltså gått snart ett år sedan jag höll honom i mina armar.
Det är mycket ökad ångest nu, dels över att det som sagt är snart ett år sedan jag fick titta och hålla i min älskade son, dels över att ångesten över att det ska hända något med Nove Lo i magen ökar för var dag. Det närmar sig ju för Lilla Nove att komma ut och det är sjukt skrämmande.
Just nu är det en kamp att komma upp om dagarna, kämpar för att stå emot viljan att lägga sig i en hög på golvet och skita i allt.
Känns som om man slungats tillbaka i sitt sorgearbete... som om jag är tillbaka på ruta 4 istället för ruta 9...

Jag vill fira min sons födelsedag som alla andra, som det är meningen att man ska göra. Inget kommer någonsin att bli detsamma, på gott och ont.
Jag saknar min son, min älskade Vide.

Det är svårt att förstå hur man ska klara av detta... men å andra sidan hade jag aldrig trott att jag skulle klara av att komma hit... 

Det gör så jävla ont just nu!

 

 

Vaknade med ångest i morse. Svettades och mådde skit!
Hanna sa åt mig att jag inte kunde jobba... vilket var ett bra beslut. Åt lite frukost och lyckades somna om.
Sen mådde jag lite bättre.
Det är mycket oro som gnager på mig nu, tänk om det händer igen, tänk om Nove Lo inte får följa med oss hem...
Sen packade vi ihop oss och åkte till Lotten. Jag mår mycket bättre när jag är där. Det är lättare att andas där.
Jag har grävt ett nytt land och planterat ut gurka och zuchinni.

Sen kom en vän ut som bor i gbg i vanliga fall men som är tillfälligt i Stockholm. Vi har lärt känna varandra på FB genom en grupp för föräldrar som förlorat sina barn. Fantastiska människa!
Sedan kom även E dit med sin underbara dotter.
Det är så skönt att umgår med folk som vet att jag/vi mår lite dåligt nu. Blir lättare att ha trevligt på något vis när man vet att det är okej att må dåligt!
Det blev en bra kväll.

Sen kom ångesten krypande igen och jag åkte hem.

Jag känner mig som ett ufo...

Skitvärld!