Några timmar efter den första självmordsattacken i Sverige blir jag uppringd av en vän som undrar om jag följt händelseutvecklingen, om jag i egenskap av journalist vet något mer om motivet, vem mannen är/var. Jag svarar att jag vet lika lite som alla andra.

– Fy fan, säger min vän.

– Fy fan, svarar jag.

– Ja, fy fan, upprepar han.

Efter några sekunders tystnad suckar vännen och tar till orda igen:

– Hur känns det?

Jag vet inte om jag ska uppfatta frågan som hur jag som muslim känner inför att en religiös extremist begår en terrorhandling i mitt namn. Jag undrar inte om han ställer samma fråga till sina etniskt svenska grannar. En tanke slår mig: hur har han känt de gånger unga män i svenskhetens eller i den ariska rasens namn bränt flyktingförläggningar eller mördat männi­skor? Tanken stannar dock vid en tyst fundering.

Kanske borde jag säga att jag inte är det minsta förvånad. Varför skulle det som inträffat i England, Spanien eller Frankrike inte ske i Sverige? Självmordsattacken är en påminnelse om att vi inte lever avskärmade från omvärlden.

Först när jag läser utskriften av den ljudfil som skickades till TT hör jag frågan igen – trots att vi ännu inte vet om den skickades av självmordsbombaren: hur känns det?

”Och till alla muslimer i Sverige säger jag: sluta fjäska och förnedra er själva för ett förnedrande liv långt från islam. Hjälp era bröder och systrar och frukta ingen och inget …” säger rösten.

Alla muslimer? Jag och 400 000 människor till med andra ord. Vilka har jag fjäskat för? Består min förnedring i att jag väljer ett sekulariserat samhälle, där människan tillåts praktisera sin tro så länge den inte ­inskränker på andras fri- och rättigheter, framför att leva i en shariastat där koranviftande mullor sätter gränsen för minsta vardagliga handling?

”Nu är det dags att slå till, vänta inte längre. Kom fram med vad än ni har även om det är en kniv och jag vet att ni har mer än en kniv att komma med.”

Inte bara jag, utan majoriteten av muslimerna i Sverige, vare sig de är ateister eller troende, har mer än en kniv att komma med i händelse av ett heligt krig. Men du eller ni som vill beröva mig friheten att försvara homosexualitet, sex före äktenskapet eller Lars Vilks rätt att teckna vad han vill – vilka intentioner han än har – måste först gå över mitt och många andra lik innan ni kan kapa huvudet av västerlandets otrogna. Eller har ni förträngt att en hel del av muslimerna i Sverige lämnade hem, familjer, smaker, dofter och barndomsljud för att slippa leva under det religiösa paradis ni förespråkar? Skulle samma människor som vandrade över snöklädda berg med barn i famnen, slavarbetade i gränsstäder, trängdes på lastbilsflak och i containrar där de tävlade om luften med andra flyktingar plötsligt avsäga sig friheten de riskerat livet för, för att i stället böja huvud inför den som lockar med sprängdeg och en kungsväg till ett framtida lyckotillstånd?

Men det finns människor som hyser ett slags perverterad hatkärlek till era åsikter och handlingar. De som, likt Jimmie Åkessons sekreterare, ropar ”äntligen” efter en självmordsattack (Alexandra Brunell skrev på Twitter: ”Är det nu man får säga ’vad var det jag sa?’ #äntligen”). De behöver er för att bekräfta rättfärdigheten i sin uppfattning om världen. Också de säger att människor vägrar låta sig väckas ur sin trygghetsslummer trots att världen står i brand. Barbarin, heter det, har kommit innanför grinden och slagit läger mitt ibland oss.

Även de gör allt för att rädsla och misstänksamhet ska härska. Hos dem heter det också att varje tunnelbanevagn, varje taxibil, varje Mustafa eller Aysa är ett potentiellt massförstörelsevapen. Liksom er basunerar de ut att Stockholm och Sverige aldrig kommer att bli vad det en gång var.

Förvisso är allt föränderligt, men i den mån Sverige förändras beror det mer på hur självmordsattacken påverkar våra attityder. Alltså alla vi andra som inte tror på en kamp mellan civilisationer, utan en mellan galenskap och förnuft.

Ni utlovar färdiga moralprogram där människan är gjuten i ett enda stycke. Den människa som desperat strävar efter en entydig identitet uppfinner alltid tydliga fiender.

Genom att ge löfte om en fast identitet åt människan erbjuder ni en ändlig värld. Som om begäret efter ändlighet inte är ofrihet i sin renaste form. Som om friheten inte uppstår mellan oss, utan finns inom oss.

Historien visar att när människan i övermod upphör att intressera sig för omvärlden, när hon mister sin nyfikenhet och i stället isolerar sig i självtillräcklighet, när hon i stället för att blicka bortom bygden blir en lokal trivselfundamentalist, när hon vårdar sin kroniska oskuld och tröstar sig med tron på sin egen moraliska och kulturella överlägsenhet, när hon sätter en absolut och oöverskridlig gräns vid etniciteten, religionen eller bygden – ja, då börjar dödsklockorna alltid att ringa.

För att ge ett annat svar på frågan ”hur känns det?”

Inte i mitt namn, era jävlar!