Eller tvingas leva i...
Varje dag saknar jag min son, varje dag tänker jag att det skulle inte ha hänt, det var inte meningen att min son skulle dö.
Varje dag undrar jag hur han skulle sett ut nu, vad han skulle kunna göra.
Varje dag undrar jag hur livet hade sett ut om det blivit som det var meningen.

Nu lever jag som i ett parallellt universum, där världen är upp och ner och barn kan dö.
Där jag varje dag kämpar för att komma tillbaka till mitt "vanliga" liv.
Varje dag är en kamp och säkert svår för folk att förstå.
Där tröttheten äter upp en inifrån och jag ofta känner mig som ett vandrande ufo.

 

För jag hade inte klarat en dag till denna veckan av arbete, jag är så trött att jag inte hör vad folk säger...
Idag satt jag i hallen på jobbet och hjälpte barnen klä på sig, så var det ett barn som pratade i närheten av mig (inte med mig) så fick jag en fråga av ett barn, jag såg att hen tittade på mig och att hens mun rörde sig... men jag hörde inte. Det är väldigt läskigt när det händer,  min hjärna klarar inte att sortera ljud. Det blir för mycket.

Läkaren säger att det är vanligt när man har posttraumatisk stresssyndrom som jag har att man har svårt med koncentrationen.
Men det är jobbigt att känns sig som ett ufo hela dagarna.

2 1/2 timme på jobbet är mer än nog.
Försöker tänka att det är bra nog att jag kommer dit, det är vad jag klarar just nu.

 

Så jag vill väl be alla därute att ha tålamod med mig, just nu orkar jag knappt svara på sms... Men jag kommer nog igen hoppas jag!

Har återigen börjat jobba, 25%. 

Idag var första dagen med normalt antal barn, efter påsklovet. 
Jag får vara i en klass som jag upplever som väldigt lugn. Min kollega är nog en av de mest förstående människor jag stött på! 
Det som är jobbigt är att jag blir så trött, känner mig så knäpp...
Idag var jag i ett klassrum där barnen satt och skrev i sina böcker och jag gick runt och hjälpte till lite...
Sen blev jag så trött att jag var tvungen att gå ut en stund.
Sen in igen och hjälpte till...
Så gråta lite på toaletten...
Sen lunch, som är oerhört plågsam... mycket ljud!
När jag gick hem sa en kollega till mig att jag såg jättetrött ut... jo ja tackar ja!
Det är oerhört påfrestande och säkert svårt för folk att förstå.

Jag känner mig knäpp att jag inte klarar av detta, det är 10 månader sedan Vide dog och jag klarar inte av folksamlingar...
Vet att det kan ta tid, men det är frustrerande...
När jag kom hem sov jag i två timmar och nu sitter jag mest och väntar på att jag kan gå och lägga mig igen!

 

Idag har jag varit på ettårskalas för en ängel som idag skulle fyllt ett år.
Vi har umgåtts mycket med U och M sedan vi träffades i somras strax efter vi förlorade vår Vide.

Att fira en födelsedag utan barn känns bara så fel!
Men det var en fin stund, lilla pyret hade en jättefin tårta och vi gick tillsammans till graven och tände ljus.
Älskade ungar vad ni är saknade!

Stor kram till U och M iag <3

Jävla pissdag!

 

:(