Tid som inte läker sår
Jag lyssnar mycket på böcker i telefonen, det håller mig sällskap på dagarna. I en av böckerna var det en kvinna som förlorat sin son. I boken säger hon flera gånger att hon måste gå vidare, att hon måste sluta älta och bli hel igen.
Det gjorde mig så jävla arg.
Den som skrivit boken har helt klart inte förlorat ett barn.
Man går inte vidare, man överlever. Men man kan inte lämna det bakom sig. Jag kommer aldrig bli hel igen, jag kommer förhoppningsvis att läka, men hel blir jag inte. Han kommer alltid fattas.
Svårt att samla tankarna
Svårt att samla tankarna just nu,
Det är snart Nove Los födelsedag, hans första. Det är så mycket tankar och känslor kring det. Jag är så tacksam för att han är här för att jag får äran att fira hans första födelsedag med honom i min famn. Men samtidigt går tankarna naturligtvis till Vide, som inte får vara här. Han får inte fira sin egen födelsedag och han får inte heller fira sin lillebror som det skulle vara. Juni är en väldigt tuff månad för oss med så mycket känslor i omlopp.
Innan allt detta, innan jag visste hur orättvist livet kunde te sig, älskade jag juni, en månad som startar sommaren och midsommar och värme och ledighet.
Nu vill jag oftast mest hoppa över Juni, i alla fall början av den!
Jag vill fira Vides födelsedag just för att det är faktiskt hans födelsedag, och firar inte vi den kommer ingen annan göra de heller, men det gör ju så ont.
jag saknar honom, undrar hur han hade varit nu?
2 år, sprallig livlig eller lugn och sansad?
Blond eller brunhårig?
Så mycket som vi aldrig fick veta, så mycket som vi för alltid kommer undra.
Nove Lo är det finaste jag har här på jorden och jag älskar honom!
Han fyller snart 1 år och jag vet faktiskt inte vad jag hade gjort om han inte kommit in i våra liv. på riktigt, jag vet inte.
Det är en konstig balansgång, liv och död, sorg och glädje.
Sorgen och saknaden kommer för alltid vara en del av mitt liv, det har jag äntligen accepterat.
...
Idag för två år sedan fick jag se ett ultraljud med vår älskade Vide och ett hjärta som inte längre slog.
Idag för två år sedan la doktorn handen på min och sa att jag är ledsen men han lever inte längre.
Idag för två år sedan rasade min värld.
Jag valde att fortsätta leva, för Vides skulle.
Jag väljer fortfarande att leva, för Vide och för Nove Lo.
Men just nu är det tufft.
2 år
Det gör så ont just nu.
Att fira födelsedag utan barn är så otroligt smärtsamt. Den 4 Juni kommer alltid att vara ett datum som gör ont.
Många tänker kanske att, ni har ju Nove Lo nu så det måste ju kännas lättare.
Ja vi har Nove Lo och han är solen i våra liv. Men det kommer alltid saknas någon. Det kommer alltid vara en som inte är med. Och ja det gör fortfarande ont. Just nu så ont att det är svårt att andas.
Du saknas varje dag,
Du skulle springa runt här hemma och prata en massa nu.
Skulle du varit lika motorisk som lillebror?
Jag saknar dig, så otroligt mycket!
Så va det jul igen...
Ingen pratar om honom längre
Jag är tvåbarnsmamma
Jag är tvåbarnsmamma men det är bara ett barn som räknas. Det är så det känns.
Min första son,Vide, dog i samband med förlossningen, han fick aldrig börja sitt liv på utsidan magen. Vi fick aldrig lära känna honom på utsidan aldrig vagga honom till sömns när han var otröstlig aldrig se hans ögon, aldrig höra hans skratt.
Han berövades på livet och vi, vi berövades vår son och hans liv.
Nu har Vide blivit storebror till Nove Lo. Han räknas för honom ser ni. Honom kan man ta på. Honom får jag vagga i famnen när magen kniper. Klart jag är oerhört tacksam och glad att Nove Lo är här, på utsidan. Men det gör ont när Vide glöms bort.
Jag älskar båda mina barn!
Vänner
Jag är så glad att jag har er!
Idag har jag spenderat kvällen hos underbara Li, första kvällen på länge som jag inte haft ångest. Vi pratade om livet, Vide, Nove Lo och kärleken. Vi skrattade och grät lite omvartannat.
Jag är så glad att jag har er vid min sida när stormen river!
Det är mycket oro nu inför kommande utmaningar. Mycket oro!!
Imorgon ska jag träffa bästa Marija, hon ska få stötta mig i några timmar =)
Jag tror inte ni förstår hur viktiga ni är för mig! Tack!!
Min Vide
Saknar och älskar dig min fina Vide!
Tuffa tider...
Min läkare sa att jag ska försöka inte ha dåligt samvete över att jag inte orkar med saker runt omkring mig just nu. Att jag ska ägna mig åt saker som i normala fall för mig glad.
Så jag fotar och virkar... hela dagarna!
Har nyss köpt ny kamera så det är ganska roligt att leka med den ändå. Får se om jag kan vaska fram några modeller att fota snart med.
Om en vecka...
Det har alltså gått snart ett år sedan jag höll honom i mina armar.
Det är mycket ökad ångest nu, dels över att det som sagt är snart ett år sedan jag fick titta och hålla i min älskade son, dels över att ångesten över att det ska hända något med Nove Lo i magen ökar för var dag. Det närmar sig ju för Lilla Nove att komma ut och det är sjukt skrämmande.
Just nu är det en kamp att komma upp om dagarna, kämpar för att stå emot viljan att lägga sig i en hög på golvet och skita i allt.
Känns som om man slungats tillbaka i sitt sorgearbete... som om jag är tillbaka på ruta 4 istället för ruta 9...
Jag saknar min son, min älskade Vide.
Jag började dagen med ångest
Hanna sa åt mig att jag inte kunde jobba... vilket var ett bra beslut. Åt lite frukost och lyckades somna om.
Sen mådde jag lite bättre.
Det är mycket oro som gnager på mig nu, tänk om det händer igen, tänk om Nove Lo inte får följa med oss hem...
Sen packade vi ihop oss och åkte till Lotten. Jag mår mycket bättre när jag är där. Det är lättare att andas där.
Jag har grävt ett nytt land och planterat ut gurka och zuchinni.
Sen kom en vän ut som bor i gbg i vanliga fall men som är tillfälligt i Stockholm. Vi har lärt känna varandra på FB genom en grupp för föräldrar som förlorat sina barn. Fantastiska människa!
Sedan kom även E dit med sin underbara dotter.
Det är så skönt att umgår med folk som vet att jag/vi mår lite dåligt nu. Blir lättare att ha trevligt på något vis när man vet att det är okej att må dåligt!
Det blev en bra kväll.
Jag känner mig som ett ufo...
Dagar som denna...
När jag kommer till danderyd (där jag alltid byter till tunnelbana) var det stopp i trafiken. Fick sedan veta att det varit en olyckshändelse vid mariatorget. Det kom ett tåg i alla fall och jag lyckades få en sittplats. Sen blir vi stående mellan två stationer, länge. Jag har lite svårt för trånga utrymmen och mycket folk så det blev väldigt jobbigt.
Kommer fram till jobbet en timme senare än tänkt. Men jobbdagen var okej. Satt med ett barn i taget och det är alltid lättare.
Sen när jag skulle gå hem blev två kollegor lite sura på varandra (jag hade inget med saken att göra men jag hörde deras irriterade röster) det blev för mycket för mig så jag sprang in på toaletten och storgrät!
Sen har vi varit hos barnmorskan, hon är så bra, Nove Lo mådde bra därinne så det är skönt även om oron äter på en.
Ångesten tilltar nu, tror det beror på att det bara är 2 veckor till Vides 1 års dag.
Det är tufft nu...
Vides egna plats
Han har fått en krypvide, en ekalyptusvide, en lavendel och en sten.
Känns skönt att han får vara med där även om det inte blev som vi tänkt oss.
Fina Vide
Saknad
Idag är en sådan dag när saknaden känns, fysiskt. Jag saknar dig Vide så mycket, ord räcker inte till. Ettårs dagen närmar sig och det skriker i hela kroppen. Det är fel! Det är inte rätt att vi ska ha kalas utan ettåring! Det är inte meningen! Jävla skitliv!
Det gör så ont!
Vill ju ha tårtkalas med min Vide, inte utan!
Jag saknar dig mer än ord någonsin kan förklara!
Det värld vi lever i...
Varje dag saknar jag min son, varje dag tänker jag att det skulle inte ha hänt, det var inte meningen att min son skulle dö.
Varje dag undrar jag hur han skulle sett ut nu, vad han skulle kunna göra.
Varje dag undrar jag hur livet hade sett ut om det blivit som det var meningen.
Där jag varje dag kämpar för att komma tillbaka till mitt "vanliga" liv.
Varje dag är en kamp och säkert svår för folk att förstå.
Där tröttheten äter upp en inifrån och jag ofta känner mig som ett vandrande ufo.
Tur det är fredag...
Idag satt jag i hallen på jobbet och hjälpte barnen klä på sig, så var det ett barn som pratade i närheten av mig (inte med mig) så fick jag en fråga av ett barn, jag såg att hen tittade på mig och att hens mun rörde sig... men jag hörde inte. Det är väldigt läskigt när det händer, min hjärna klarar inte att sortera ljud. Det blir för mycket.
Men det är jobbigt att känns sig som ett ufo hela dagarna.
Försöker tänka att det är bra nog att jag kommer dit, det är vad jag klarar just nu.
Tröttheten
Jag får vara i en klass som jag upplever som väldigt lugn. Min kollega är nog en av de mest förstående människor jag stött på!
Det som är jobbigt är att jag blir så trött, känner mig så knäpp...
Idag var jag i ett klassrum där barnen satt och skrev i sina böcker och jag gick runt och hjälpte till lite...
Sen blev jag så trött att jag var tvungen att gå ut en stund.
Sen in igen och hjälpte till...
Så gråta lite på toaletten...
Sen lunch, som är oerhört plågsam... mycket ljud!
När jag gick hem sa en kollega till mig att jag såg jättetrött ut... jo ja tackar ja!
Det är oerhört påfrestande och säkert svårt för folk att förstå.
Vet att det kan ta tid, men det är frustrerande...
När jag kom hem sov jag i två timmar och nu sitter jag mest och väntar på att jag kan gå och lägga mig igen!
Ettårskalas utan födelsedagsbarn
Vi har umgåtts mycket med U och M sedan vi träffades i somras strax efter vi förlorade vår Vide.
Men det var en fin stund, lilla pyret hade en jättefin tårta och vi gick tillsammans till graven och tände ljus.
Älskade ungar vad ni är saknade!
Stor kram till U och M iag <3