Det är som bekant rätt tufft nu. Tiden sniglar sig fram mot Vides födelsedag och för varje dag ökar ångesten och oron. Tänk om det händer igen, tänk om det händer Nove Lo...

Klarar inte av jobbet just nu, det är för jobbigt.
Min läkare sa att jag ska försöka inte ha dåligt samvete över att jag inte orkar med saker runt omkring mig just nu. Att jag ska ägna mig åt saker som i normala fall för mig glad.
Så jag fotar och virkar... hela dagarna!
Har nyss köpt ny kamera så det är ganska roligt att leka med den ändå. Får se om jag kan vaska fram några modeller att fota snart med.

Bjuder på en bild av våra vacka syrener på lotten just nu.

 

 

...skulle Vide fylla ett år.
Det har alltså gått snart ett år sedan jag höll honom i mina armar.
Det är mycket ökad ångest nu, dels över att det som sagt är snart ett år sedan jag fick titta och hålla i min älskade son, dels över att ångesten över att det ska hända något med Nove Lo i magen ökar för var dag. Det närmar sig ju för Lilla Nove att komma ut och det är sjukt skrämmande.
Just nu är det en kamp att komma upp om dagarna, kämpar för att stå emot viljan att lägga sig i en hög på golvet och skita i allt.
Känns som om man slungats tillbaka i sitt sorgearbete... som om jag är tillbaka på ruta 4 istället för ruta 9...

Jag vill fira min sons födelsedag som alla andra, som det är meningen att man ska göra. Inget kommer någonsin att bli detsamma, på gott och ont.
Jag saknar min son, min älskade Vide.

Det är svårt att förstå hur man ska klara av detta... men å andra sidan hade jag aldrig trott att jag skulle klara av att komma hit... 

Det gör så jävla ont just nu!

 

 

Vaknade med ångest i morse. Svettades och mådde skit!
Hanna sa åt mig att jag inte kunde jobba... vilket var ett bra beslut. Åt lite frukost och lyckades somna om.
Sen mådde jag lite bättre.
Det är mycket oro som gnager på mig nu, tänk om det händer igen, tänk om Nove Lo inte får följa med oss hem...
Sen packade vi ihop oss och åkte till Lotten. Jag mår mycket bättre när jag är där. Det är lättare att andas där.
Jag har grävt ett nytt land och planterat ut gurka och zuchinni.

Sen kom en vän ut som bor i gbg i vanliga fall men som är tillfälligt i Stockholm. Vi har lärt känna varandra på FB genom en grupp för föräldrar som förlorat sina barn. Fantastiska människa!
Sedan kom även E dit med sin underbara dotter.
Det är så skönt att umgår med folk som vet att jag/vi mår lite dåligt nu. Blir lättare att ha trevligt på något vis när man vet att det är okej att må dåligt!
Det blev en bra kväll.

Sen kom ångesten krypande igen och jag åkte hem.

Jag känner mig som ett ufo...

Skitvärld!

Idag har varit en väldigt tung dag. Vaknade med ångest, hade säkert drömt något. Tar mig i alla fall iväg till jobbet.
När jag kommer till danderyd (där jag alltid byter till tunnelbana) var det stopp i trafiken. Fick sedan veta att det varit en olyckshändelse vid mariatorget. Det kom ett tåg i alla fall och jag lyckades få en sittplats. Sen blir vi stående mellan två stationer, länge. Jag har lite svårt för trånga utrymmen och mycket folk så det blev väldigt jobbigt.
Kommer fram till jobbet en timme senare än tänkt. Men jobbdagen var okej. Satt med ett barn i taget och det är alltid lättare.
Sen när jag skulle gå hem blev två kollegor lite sura på varandra (jag hade inget med saken att göra men jag hörde deras irriterade röster) det blev för mycket för mig så jag sprang in på toaletten och storgrät!
Sen har vi varit hos barnmorskan, hon är så bra, Nove Lo mådde bra därinne så det är skönt även om oron äter på en.

Ångesten tilltar nu, tror det beror på att det bara är 2 veckor till Vides 1 års dag.
Det är tufft nu...

Vi har gjort en liten plats till Vide på vår kolonilott.
Han har fått en krypvide, en ekalyptusvide, en lavendel och en sten.
Känns skönt att han får vara med där även om det inte blev som vi tänkt oss.
Fina Vide

 

Så här blev det...