...skulle Vide fylla ett år.
Det har alltså gått snart ett år sedan jag höll honom i mina armar.
Det är mycket ökad ångest nu, dels över att det som sagt är snart ett år sedan jag fick titta och hålla i min älskade son, dels över att ångesten över att det ska hända något med Nove Lo i magen ökar för var dag. Det närmar sig ju för Lilla Nove att komma ut och det är sjukt skrämmande.
Just nu är det en kamp att komma upp om dagarna, kämpar för att stå emot viljan att lägga sig i en hög på golvet och skita i allt.
Känns som om man slungats tillbaka i sitt sorgearbete... som om jag är tillbaka på ruta 4 istället för ruta 9...

Jag vill fira min sons födelsedag som alla andra, som det är meningen att man ska göra. Inget kommer någonsin att bli detsamma, på gott och ont.
Jag saknar min son, min älskade Vide.

Det är svårt att förstå hur man ska klara av detta... men å andra sidan hade jag aldrig trott att jag skulle klara av att komma hit... 

Det gör så jävla ont just nu!