Den 4 juni hände det vackraste och hemskaste vi har varit med om, det hemskaste man kan vara med om. Vårt barn föddes, men han var stilla. Fick inte ta ett enda andetag.

Vides tvåmånadersdag är här.

Kärleken till vår son är så stark, och saknaden är större än man någonsin kunde förstå. Vide är för alltid vår bäbis. Världens vackraste pojke, himlens vackraste pojke.

På hans minnesstund läste Lisa (prästen) upp de här orden från oss:

Några ord om Vide från hans mammor:

Vi fick aldrig höra vår sons röst och aldrig se hans ögon. Men han var vår magbäbis. Och vi kände honom.

Han var perfekt.

Vide älskade musik och blev lugn av Saras röst. Han fick lyssna på de visor vi sjunger här idag. (Vi sjöng Videvisan och Brahms vaggvisa.)

Han var en rörlig krabat, som bökade och stökade mest hela tiden. När vi klappade på magen kom han för det mesta med en fot eller en hand och sökte kontakt.

Vi är och var så stolta över Vide.

Han var vårt hopp och våra drömmar. Och finns för alltid kvar i våra själar.

Vide, vi älskar dig så!