Omorganisering pågår....

...ja jag försöker omorganisera mina tankar för att klara av ännu en motgång i livet.

Jag har ju som alla vet varit ut och in på sjukhus dom senaste månaderna.
Nu har jag börjat jobba halvtid igen, vilket är så skönt, och livet har börjat återkomma så sakteliga.
Sedan några dagar tillbaka, kanske 6 dagar eller nått åt det hållet, så har jag återigen haft ont i magen. Jag har känt mig sjuk och tänkt att det säkert bara är för att jag är trött efter att ha börjat jobba igen.
Men så skulle jag ändå till läkaren igår för att få förlängd deltidssjukskrivning och då berättade jag att jag kände mig hängig och att jag hade lite ont i magen. Så vi gjorde en snabb sänka, (vilket jag har gjort miljoner gånger denna vår) sist hade jag ett normalt värde på 3 men nu hade det knallat upp lite igen och låg på 29. Det är inte jättehögt men det är för högt. Jag har haft allt mellan 3 och 264 denna våren.
Så nu ska jag återigen in i sjukhus svängen antar jag. För att kolla hur det ligger till, om det är bölden som återuppstått eller om det är något annat.

Jag blir alldeles matt av att tänka på allt. Igår grät jag bara tyckte det kändes så orättvist.
Idag är jag lite mer sansad! Men känner mig sänkt!
Men som alla säger, jag ska ta mig igenom detta med, har ju faktiskt inget val =)

Men lite glada tankar och ord skulle sitta fint =)

Kram på er!

Det tar aldrig slut... det finns inget ljus i tunneln!

Jag sitter här och kan inte sluta gråta.
Jag har ont i den jävla magen och jag orkar inte med att ha ont längre.
Ni som har läst och följt mig vet ju att detta är en lång följetång som inte verkar ha något slut.
Nu dom senaste dagarna har jag börjat få ont igen.
jag var hos läkaren i Torsdags och då hade min CRP (Sänka) gått upp igen inte mycket men ändå, den har gått åt fel håll. När jag låg inne för infektionen hade jag 236, sen när dom kollade varbölden hade jag 70 och när jag var på återbesök hade den sjunkit till 22. (Normalt är under 10 helst under 5) Nu har den hoppat upp lite och ligger på 38.
Det är inte så farligt i infektionssynpunkt men det går åt fel håll.
Och nu dom senaste dagarna har smärtan blivit värre igen.
Det är så tröttsamt!
Och nu har hoppet lämnat mig, kanske bara tillfälligt.
Men det känns så hopplöst!!
Det värsta är nog att jag tappat all förtroende för sjukhusen, det är faktiskt deras fel att jag är sjuk nu.
Dom har ju stoppat dit bakterier i min mage som inte borde vara där.
Nu ha rjag varit sjukskriven i snart 12 veckor. Det är över 8 veckor sedan operationen och jag är fortfarande inte frisk!
Det är skandal!
Jag vill bara vara frisk!
Det är så jobbigt att ständigt ha ont!
Men imorgon tar jag, åter igen, mitt pick och pack och drar till akuten.
Jag hoppas att jag har ork nog att rya tillräckligt så att dom fattar att dom måste göra något.
Håll tummarna!
Ha hopp för mig för jag orkar inte!





Tar det aldrig slut?

Igår blev det en tur till akuten, igen!
Jag har haft ont i sidan av magen i några dagar kanske någon vecka eller så.
Jag har talat om min oro på vårdcentralen och dom har väl lyssnat men inte gjort så mycket åt saken!
Så de senaste dagarna blev det värre och värre. Så igår på förmiddagen orkarde jag inte mer så vi åkte till akuten tredje gången på en månad!
Blev direkt inlagd och dom röntgade mig och konstaterade att jag hade en varböld i buken, som inte gett med sig med all den antibioka jag knökat i mig!
Min bukvägg är tydligen irreterad, eller som läkaren sa, den är lite arg!
För att denna böld igger och skaver mot väggen så det är därför jag har ont.
Så nu ska jag äta mer antibiotika.
Usch det känns som om jag inte tror på detta mer, det dom säger känns inte som rätt längre, dom skulle kunna säga vad som helst.
Ibland vill jag säga upp mig, säga upp mig från min kropp ett tag.
Byta med någon en stund eller bara sluta känna.
Det börjar bli lite mycket nu, hur mycket kan en liten kropp ta?
Det tar på humöret, på psyket.
Jag har blivit ännu mer nojjig och mer rädd för att något ska hända!
Så kan man ju inte ha det! Jag hoppas att det verkligen är sista gången nu, att det tar slut. För annars vet jag inte vad jag tar mig till =)
Näe possitiva tankar!!!
Igår blev det en tur till akuten, igen!
Jag har haft ont i sidan av magen i några dagar kanske någon vecka eller så.
Jag har talat om min oro på vårdcentralen och dom har väl lyssnat men inte gjort så mycket åt saken!
Så de senaste dagarna blev det värre och värre. Så igår på förmiddagen orkarde jag inte mer så vi åkte till akuten tredje gången på en månad!
Blev direkt inlagd och dom röntgade mig och konstaterade att jag hade en varböld i buken, som inte gett med sig med all den antibioka jag knökat i mig!
Min bukvägg är tydligen irreterad, eller som läkaren sa, den är lite arg!
För att denna böld igger och skaver mot väggen så det är därför jag har ont.
Så nu ska jag äta mer antibiotika.
Usch det känns som om jag inte tror på detta mer, det dom säger känns inte som rätt längre, dom skulle kunna säga vad som helst.
Ibland vill jag säga upp mig, säga upp mig från min kropp ett tag.
Byta med någon en stund eller bara sluta känna.
Det börjar bli lite mycket nu, hur mycket kan en liten kropp ta?
Det tar på humöret, på psyket.
Jag har blivit ännu mer nojjig och mer rädd för att något ska hända!
Så kan man ju inte ha det! Jag hoppas att det verkligen är sista gången nu, att det tar slut. För annars vet jag inte vad jag tar mig till =)
Näe positiva tankar!!!

Den eviga oron.

Det är jobbigt.
Den eviga oron, är det normalt att det känns så här ska jag ha ont här...
Okej nu börjar jag ändå bli bättre, tack och lov, men oron finns ständigt kvar.
Så fort det drar lite i plåstret eller jag känner att jag har det minsta ont så får jag ångest.
Jag är så jävla rädd att något ska hända igen.
Jag orkar verkligen inte en till tur till sjukhuset, orkar inte.
Tror i dagsläget inte att det behövs heller, men som sagt oron finns där.
Men jag är väldigt tacksam för hur bra vårdcentralen tar min oro, att dom tar mig på allvar och lyssnar och inte tycker att jag är löjlig och överdriver.
Idag när jag var hos Distriktssköterskan för att lägga om mitt sår (vilket jag gör varje dag!) så pratade vi lite om min oro och hon är verkligen toppen bra. Så imorgon ska jag få gå till en läkare och prata lite om antibiotikan och om fortsatt sjukskrivning.
Så det känns i alla fall bättre nu när jag vet att folk tar mig på allvar.
Ibland känner man sig lite löjlig, att man överreagerar på allt, men det kanske inte är så konstigt.
Detta är ändå min tredje bukoperation på två år.
Kanske finns anledning att oroa sig då!
Idag är det tre veckor sedan själva operationen och två veckor sedan jag åkte till akuten med infektionen.
Tiden knallar på och jag känner lite mer hopp om att det ska bli lättare med tiden.

Jag måste säga att jag är otroligt lyckligt lottad som har det stödteamet jag har runt mig, vänner och familj.
Främst familjen, min Pappa som kör mig till vårdcentralen varje dag, eftersom jag inte har körkort och inte kan gå hela vägen ännu.
Mamma som svarar på alla dumma frågor och som verkligen ställer upp hela tiden.
Frun som är ett sådant otroligt stöd! Utan henne skulle jag inte orkat med alla turerna som var! Hon är verkligen det bästa som har hänt mig och det visste jag ju innan detta med men i alla fall =))
Tack!

Nu ska jag återgå till pysslandet =)

Skärpning!!!

Jag vet... förfärligt är ordet!
Jag har inte bloggat å evigheter, orken bara tog slut!
Tvärt av bara!

Ni som känner mig vet ju att jag varit/är sjuk med! så jag får väl skylla lite på det med =)

Såå så här är det!
Den 21 Januari blev jag dålig på jobbet och gick hem, fick ont i magen och kräktes.... Trevligt ja vet!
Sen var jag hemma resten av den veckan och i helgen och sen gick det lixom aldrig över... För att inte skriva rakt ut så kan man säga att jag hade lite problem med magen =)
Så jag gick till läkaren för att jag tyckte det var skumt att en maiginfluensa inte gick över. Så läkaren tog en massa prover för att man trodde att jag kanske hade dragit på mig nått i Thailand...
Det hade jag inte så då gjorde man fler tester och jag blev sjukskriven från jobbet i väntan på att det antingen skulle gå över eller att man skulle hitta något man kunde bota!
När testerna kom tillbaka ringde min läkare och sa att man inte hittat något men att hon tyckte att jag skulle åka till akuten för att kolla så det inte var något med operationen så då gjorde jag det.

Det var den 10 Februari.
När jag åkte in så ringde jag min Mamma och berättade att jag var på väg till akuten men att jag inte alls var orolig, för jag kände mer att det var ett sätt att utesluta att det inte hade med det att göra, så mamma blev inte heller orolig för jag lät ju så lugn.
Jag åkte dessutom in helt själv för ja som jag sa jag trodde ju inte att det var något.
Väl där så fick jag vänta å vänta å vänta, som vanligt och sen åkte jag iväg på röntgen... Någon som röntgat buken?? Man får i alla fall först dricka nån slags kontrastvätska i en timme eller alltså 2 DL i kvarten och sedan när man kommer upp till röntgen så sprutar dom in någon läskig vätska (i en droppnål i armen) då känns det som om man kissar på sig *ler* ja man blir alldeles varm i hela kroppen.
Det gör tydligen att alla kärl syns bättre. Men läskigt är det!
Sen fick jag åka ner till akuten igen och vänta på röntgen bilderna.
Sen kom läkaren och pratade med mig och sa att jaa du ska bli inlagd för att opereras så snart som möjligt, för du har tecken på invärtes brock!
Jo ja tjena!
Jag tror aldrig jag har blivit så chockad, jag var verkligen INTE beredd på det!
Så jag rinde till min kära fru, gråtandes, så hon fick rycka ut och komma in till sjukhuset för att sällskapa med mig lite. Så fick jag åka upp till avdelning 64 (samma avdelning som jag legat på de två förra gångerna magen krånglat)
Där fanns det ingen plats i sal så jag fick glatt ligga i korridoren. Frugan kom och tröstade mig lite och jag fick reda på att jag skulle opereras tidigt nästa morgon.
Så sen var H ju tvungen att åka hem och lämna mig där i korridoren... Somnade till slut i alla fall och sov lite si och så.
Sen fick jag åka ner till operationssalen vid 06.30 och man kan minst sagt säga att jag var nervös och en aning hysterisk *ler* jag gillar inte att bli sövd! Den ena narkossyrran blev skitsur på mig för jag vägrade dricka en äcklig vätska man ska dricka innan man blir sövd =)
Ja jag var nog inte att leka med! Men till slut blev jag i alla fall sövd.
När jag vaknade kände jag direkt att något var annorlunda, så jag frågade personalen om dom gjort en öppen operation och det hade dom, å då började jag gråta! Det kändes lite som om det var droppen.
Innan har jag fått bli opererad med titthålsoperation och det är mycket bättre då det läker mycket fortare och inte gör lika ont. Men denna gången hade dom varit tvunga att öppna helt eftersom det visade sig vara mer att göra än dom trodde.
Så det första jag sa till H när jag sen kunde ringa var att dom hade öppnat mig. Jag hade verkligen sorg över det!
Tydligen var det i alla fall så att jag hade ett litet tarmnystan som hade åkt ner i det hål där blindtarmen en gång satt, så dom fick lyfta upp det och sy igen den lilla hålan.
I alla fall, Det var alltså på torsdagen som jag blev opererad och sen så fick jag på Lördagen åka hem. Då hade jag i alla fall börjat kunna röra mig lite men det gick sakta men säkert.
Som om det inte var nog så var hissen i vårt hus trasig så jag kunde inte komma hem, som tur är har jag ju mamma och pappa nära och deras hiss fungerade så jag kunde sova hos dom tills hissen var klar. Det tog fyra dagar, skandal!!!
Sen fick jag då komma hem hem! På onsdagen och åt middag med H och hennes syster och systerdotter som var på besök, mysigt!
Sen när jag skulle sova hade jag väldigt ont och natten blev lång och jobbigt, jag kunde inte sova mer än ca 2 timmar i sträck och sedan var jag vaken i några timmar. Det var väldigt frustrerande och jag hade väldigt ont. Så morgonen därpå (torsdagen den 18/2) så ringde jag till avdelningen jag låg på och undrade hur jag skulle göra och beskrev min smärta som brännande och då tyckte hon att jag skulle åka till vårdcentralen. Så sagt och gjort jag åkte till min läkare och hon tittade på mitt sår somsåg bra ut kanske en aning irriterat men när hon skulle känna på min mage så gjorde det så ont att hon inte ens kunde känna försiktigt på den.
Så hon skickade mig till akuten, igen.
Denna gången tog jag med mig H med en gång, var orolig och rädd och kände att jag verkligen behövde ha henne med mig, min klippa.
Väl på akuten så fick jag ligga på ett rum och vänta och då fick jag ta av mig min gördel (jaa jag har en gördel för att hålla ihop såret som går över halva magen!) och då växte min mage, jag skojjar inte!! Den blev större och rödare ju längre vi fick vänta!
Så fick jag åka till röntgen, igen, där dom återigen röntgade buken.
Det visade sig att jag hade en ganska stor infektion i mitt sår och jag blev återigen inlagd, denna gång på avdelning 63.
Då var jag rädd, det pratades om att dom skulle eventuellt öppna mig igen och jag kände att det klarade jag inte, jag ville verkligen inte bli sövd igen. När jag låg där (denna gången fick jag i alla fall ett rum!) så steg febern och jag kände mig ganska ynklig, fick smärtlindring i alla fall. Sen kom det en sjuksköterska och sa att dom bestämt att det skulle räcka med att öppna såret på avdelningen med lokalbedövning, vilket jag blev så tacksam för att jag började gråta, jag skulle slippa att bli sövd.
Sen innan dom gjorde det så började mitt sår att läcka (förlåt jag vet det är äckligt!)
Sen fick H åka hem och jag sov faktiskt en liten stund innan läkaren kom vid 02.00 på natten och "tömde" mitt sår. Det var äckligt! =)
Men mycket av smärtan la sig när det var klart, jag hade ju ont men det kändes lite som att det blev lättare i alla fall.
Sedan fick jag ligga kvar ganska länge för att dom ville få koll på min infektion och se att antibiotikan bet på infektionen. I Måndags fick jag åka hem, det var då chocken kom, det var då jag insåg att jag faktiskt varit riktigt dålig.
Det har varit kaos runt allt detta, H har varit jätteorolig och mamma och pappa likaså! Jag (som tur var) förstod inte hur oroliga alla var just då, så det kom som en chock för mig när jag insåg det samt insåg hur sjuk jag var.
Nu är jag på väg att bli bättre men är ständigt orolig för att det ska bli värre igen.
Jag åker till vårdcentralen varje dag och får mitt sår omlagt då det fortfarande behövs.

Ja det har varit och är jobbigt och en jävla resa så att säga.
Men jag är tacksam för allt stöd jag har fått och får. Tack och lov för familj och vänner!

Tack för att ni lyssnar!

Det här med att folk inte känner igen mig...

Det är ganska knepigt, känns både roligt och lite läskigt!
Nu i söndags var jag ute på vår kolonilott med Hanna och då träffade jag en tjej som vi umgicks lite med förrut. Jag har inte träffat henne sedan förra sommaren, så det har ju hänt ganska mycket med mig...
I alla fall jag gick bort till henne för att jag såg att hon var där och hälsade glatt, varpå hon vänder sig om och tittar på mig och säger hej och ser jätte tveksam ut... Hon kände inte igen mig!!
Det tog en stund innan poletten ramla ner! =)
Det är roligt med men jag är nog inte så medveten själv att jag har förändrats så mycket, för mig har detta jag alltid funnits där i min stora kropp så jag har kanske inte reflekterat över hur mycket som ändrats!
Joo jag ser ju på bilderna att det är helt enormt! men ändå!!

Det roliga med denna vän som inte kände igen mig är att hon gjort samma operation som mig för snart tre år sedan så hon vet hur det känns att folk inte känner igen en!
Men hon blev nog lite chockad när man ser det på någon annan!

Nu ska jag snart på en stor fototräff och känner mig lite nervös för att det nog är många som inte kommer känna igen mig!

Men får väl ha en skylt om halsen där det står "jaaa det är jag!!!!"

Nåja nog om det!
Nu ska jag sy klart min klänning!!

5 nya hål i magen!

Fy vilka dagar jag har haft!
Det började i måndags med att jag inte kunde andas för dessa jävla pollen skitens skull! Så jag var hemma från jobbet då å var hos läkaren och fick astma medecin!
Sen var jag hemma på tidagen med för jag mådde inte helt okej då heller.
Sen på eftermiddagen var jag på kollonilotten och röjde lite för att vi ska få någon ordning!
Sen plötsligt fick jag skitont i magen!
Kunde inte stå upp och kunde inte ligga ner!! Fick sådan panik att jag inte visste vart jag skulle ta vägen!
Så Hanna fick köra mig till akuten!
Blev inlagd ganska så direkt och det visade sig att jag hade tarmvred!
Så igår blev jag opererad, så nu har jag 5 nya hål i magen!

Det var oerhört läskigt och jag var jätterädd men jag klarade ju detta med!
Jag tror aldrig att jag har haft så ont som jag hade denna gången!

Men nu är jag hemma igen och mår bra, men lite ont i hålen har jag ju men det kanske inte är så konstigt!
Så nu ska jag vara hemma idag och imorgon från jobbet vilket känns lite skumt eftersom det är mina sista dagar på jobbet!
Sen ska jag börja jobba på Konsum är det tänkt på Måndag!
Men ringde till chefen och hon var hur gullig som helst!Så det ska nog ordna sig!!!

Men tycker synd om mig själv!! Får göra det idag i alla fall =)

RSS 2.0