... det är så det känns just nu.

Jag ska idag för första gången sedan Vide dog åka iväg utan Hanna.
Jag ska på en fototräff, göra sånt som jag i mitt förra liv älskade.

Jag är så rädd.

Rädd för hur allt ska kännas och hur det kommer vara.

Hur blir jag bemött hur kommer jag reagera.

Jag är så nervös.

Men jag ska klara det!
Med hjälp av underbara Li kommer det gå!

Men fyy så nervös jag är...

Ut i stora livet....

Jag bara gråter, jag kan inte sluta...

Det för ont ända in i hjärteroten...

 

Kämpar med alla möjliga känslor...

Sorg, ångest, svartsjuka och förtvivlan!
Det är så svårt att greppa allt...

Känns som om alla känslor bara rumlar runt där inne och jag får inte grepp om det.
Sen enda känslan jag kan greppa är saknad!
Jag har svårt att köpa alla känslor, jag är inte van att känna ilska och svartsjuka. Jag är ingen svartsjuk person.
Jag är väldigt sällan arg, nu känner jag mig bitter...

Jag hatar detta ickeliv!!!

 

Att behöva gå igenom livet och sakna någon som aldrig kommer tillbaka.

Att ständigt undra hur livet skulle kunna se ut.

Att undra hur stor han skulle ha varit nu, om han kunde vända sig själv eller om man skulle ha skrattat mycket.
Att föralltid sakna...

Jag saknar dig, du är och var vår dröm, vårt hopp och vår framtid!

Tanken på att jag aldrig kommer att få se min son bli stor är så överväldigande att jag inte vet var jag ska ta vägen...
Allt vi skulle göra...
Att jag skulle lära Vide att göra påskkärringar av kottar, lära sig virka coh måla akvarell...

Alla drömmar som inte blir av...

Det är så JÄVLA orättvist!!!

Jag saknar min Vide...

Vilket inte är så lätt...
Jag har upptäckt att jag trycker bort känslor för att kunna andas, men det kommer tillbaka och blir ännu värre...
Det blir som en ond cirkel som jag inte kan komma ur.
På senare tid har jag ägnat mig mer åt paniken än åt tankar kring min älskade unge.

Det blir emellanåt för svårt att ta in att han verkligen är död.
Han kommer inte tillbaka och det gör så ofattbart ont!
Jag saknar dig min Vide!!

Det gör så ont…

Jag kan inte andas

Hur faan ska det här gå till hur ska jag kunna leva utan dig Vide?

Hur?
jag har slutat prata om dig för det gör så ont och då får jag panik över att jag inte kan prata om dig…

Du är ju allt jag längtade efter allt jag drömde om och nu sitter jag här och bara gråter

Tom alldeles tom

Älskade Vide

Jag kan inte andas...

Det gör så ont...

Så jävla ont....

Igår hade jag besök av min underbara vän Li och vi gjorde en fotosession tillsammans.
Jag har inte kunnat fota sedan Vide dog, det har gjort för ont. Men tänkte att jag nu skulle ta tjuren vid hornen och göra ett försök.
Jag klarade det, det var faktiskt rätt kul.
Men jag trodde verkligen inte att jag skulle bli så fysiskt och psykiskt utmattad! Jag var så trött igår att jag somnade en gång i soffan och en gång vid datorn när jag skulle redigera, är fortfarande sjukt trött...

Men här är i alla fall  bilderna från igår...

 

 

 

 

Tänder ett ljus för en familj som idag förlorade sitt andra barn. Jag kan inte förstå den smärtan, min är outhärdlig och de har det två gånger...

Tänker på er...

 

Jag vill ha mitt barn här....

Min son...mitt barn

smärtan är olidlig....

Hur är det meningen att man ska klara detta....

... är det svårt att uttrycka sig...

Bajsliv kanske inte är så moget, men det är så jag känner...

Det här livet är inget ja ghar valt att leva, inget jag någonsin önskar någon annan.
Det gör så ont, rent fysiskt.
Jag saknar att hålla min Vide, att få smeka hans lilla kind.
Jag fick aldrig chansen att visa dig hur mycket jag älskar dig...

Jag saknar dig så...

Bajsliv....