En dikt...

They say memories are golden,
Well, maybe that is true;
I never wanted memories,
I only wanted you.

A million times I needed you,
A million times I cried;
If love alone could have saved you,
You never would have died.

In life I loved you dearly,
In death I love you still;
In my heart you hold a piece
No one could ever fill.

But now I know you want me
To mourn for you no more,
To remember the happy times
Life still has much in store.

Since you'll never be forgotten
I pledge to you today;
A hallowed place within my heart
Is where you'll always stay.

If tears could build a stairway
And heartache make a lane;
I'd walk the path to heaven
And bring you back again.

Our family chain is broken,
and nothing seems the same;
But as God calls us one by one,
The chain will link again.

Att man blir så trött av att göra nästan ingenting är utmattande.
Sorg är utmattande.
Idag har jag och en vän varit på loppis en sväng, något som jag i normala fall tycker är väldigt roligt. Sen jag kom hem har jag sovit i två timmar...
Man blir så trött att det går inte att beskriva.

Antar att det är för mycket intryck, hjärnan går på högvarv hela tiden.

Det är frustrerande att inte orka något längre.

Det är svårt att hålla en vanlig konservation uppe, man blir trött av det med.
Ja fy jobbigt är det...

 

Jag saknar min Vide...

Det är som att leva i vakuum...

Livet fortsätter där ute och här inne i bubblan har allt stannat.

Ibland går det ganska bra, sen plötsligt rasar allt och man har inte en chans att värja sig, det bara rasar.

Saknaden är så avgrunds djup...

Igår var jag hemma själv (frun är hos sin familj) och plötsligt kunde jag inte andas, jag kunde inte röra mig.
Ångesten är så fysisk, så påtaglig.
Jag saknar honom, jag saknar honom med hela min kropp...

Har man inte varit med om något liknande kan man inte föreställa sig, jag trodde jag visste hur det var att ha sorg, men jag hade ingen aning!
Jag hade ingen aning om hur förlamande det är, hur fysiskt ont det gör.

 

What would you look like when you look at me for the very first time?
Today could´ve been the next day of the rest of your life
Not a day goes by that I don´t think of you...

(Daughtry - Gone too soon)

Det borde ha varit den lyckligaste dagen i mitt liv, det borde ha varit början på något nytt...

Men det första mötet med min son blev det sista.

Vi åkte in för att "hämta hem" vår son, min fru var i värkar och vi var lagom skräckslagna och glada...
När vi kommer in hittar de inget hjärtljud, vår älskade son hade somnat in i magen.
Vi var inne dagen innan och då var han okej, men min fru var inte tillräkligt öppen så vi åkte hem, mindre än ett dygn senare levde han inte längre.

Det är så overkligt att det inte går att beskriva med ord.

När läkaren vänder sig till oss och säger, jag beklagar...

Då brister mitt hjärta, jag kunde höra det.
Det kommer aldrig bli detsamma och jag kommer alltid att sakna min älskade ängel!