I helgen var jag och hälsade på en nyfunnen vän i Rabbalshede. En underbar helg med både skratt och gråt!
(Skriver mer om det senare)
När jag åkte hem så var tåget försenat, jag satt i en sk tyst avdelning.
Bakom den tysta avdelningen satt det två mammor med ett gäng barn och bla en ganska liten bebis.

Den grät och det blev ganska jobbigt efter ett tag så jag kunde inte hålla tårarna borta...
Då var det en kvinna som reste sig och kom fram till mig och frågade hur det var med mig och jag sa som det var att jag för 5 månader sedan förlorade min son. Hon kramade om mig och sa att här kan du ju inte sitta... så hon tog mina saker och flyttade mig till första klass. Förklarade för tågvärdinnan att jag behövde sitta där...

Kvinnan som tog hand om mig var Alexandra Pascalidou.
Fantastiska människa.
Det betydde ju så mycket att någon bara tog hand om mig när jag inte klarade av att ta hand om mig själv.

Hon har skrivit om det i sin blogg...

 

 

Tack! Det betydde otroligt mycket för mig!