Det är jobbigt.
Den eviga oron, är det normalt att det känns så här ska jag ha ont här...
Okej nu börjar jag ändå bli bättre, tack och lov, men oron finns ständigt kvar.
Så fort det drar lite i plåstret eller jag känner att jag har det minsta ont så får jag ångest.
Jag är så jävla rädd att något ska hända igen.
Jag orkar verkligen inte en till tur till sjukhuset, orkar inte.
Tror i dagsläget inte att det behövs heller, men som sagt oron finns där.
Men jag är väldigt tacksam för hur bra vårdcentralen tar min oro, att dom tar mig på allvar och lyssnar och inte tycker att jag är löjlig och överdriver.
Idag när jag var hos Distriktssköterskan för att lägga om mitt sår (vilket jag gör varje dag!) så pratade vi lite om min oro och hon är verkligen toppen bra. Så imorgon ska jag få gå till en läkare och prata lite om antibiotikan och om fortsatt sjukskrivning.
Så det känns i alla fall bättre nu när jag vet att folk tar mig på allvar.
Ibland känner man sig lite löjlig, att man överreagerar på allt, men det kanske inte är så konstigt.
Detta är ändå min tredje bukoperation på två år.
Kanske finns anledning att oroa sig då!
Idag är det tre veckor sedan själva operationen och två veckor sedan jag åkte till akuten med infektionen.
Tiden knallar på och jag känner lite mer hopp om att det ska bli lättare med tiden.

Jag måste säga att jag är otroligt lyckligt lottad som har det stödteamet jag har runt mig, vänner och familj.
Främst familjen, min Pappa som kör mig till vårdcentralen varje dag, eftersom jag inte har körkort och inte kan gå hela vägen ännu.
Mamma som svarar på alla dumma frågor och som verkligen ställer upp hela tiden.
Frun som är ett sådant otroligt stöd! Utan henne skulle jag inte orkat med alla turerna som var! Hon är verkligen det bästa som har hänt mig och det visste jag ju innan detta med men i alla fall =))
Tack!

Nu ska jag återgå till pysslandet =)