Eller tvingas leva i...
Varje dag saknar jag min son, varje dag tänker jag att det skulle inte ha hänt, det var inte meningen att min son skulle dö.
Varje dag undrar jag hur han skulle sett ut nu, vad han skulle kunna göra.
Varje dag undrar jag hur livet hade sett ut om det blivit som det var meningen.

Nu lever jag som i ett parallellt universum, där världen är upp och ner och barn kan dö.
Där jag varje dag kämpar för att komma tillbaka till mitt "vanliga" liv.
Varje dag är en kamp och säkert svår för folk att förstå.
Där tröttheten äter upp en inifrån och jag ofta känner mig som ett vandrande ufo.