Igår eftermiddag hade vi besök av en tjej från spädbarnsfonden, hon är vår kontakt person.

Det var det bästa mötet sen allt hände, hon var fantastisk!
Hon förlorade sin förstfödda dotter på nästan samma sätt som vi förlorade Vide och förstår verkligen all ångest och all förtvivlan.
Det är skönt att prata med någon som vet, någon som har varit här i allt det svarta och som vet att man kan komma ut på andra sidan! Även om andra kan säga det blir bättre så tror jag inte på det, men när hon sa det så trodde jag på henne, hon är ju ett levande bevis på att det kan gå!
Jag har haft svårt att prata med kuratorer och liknande efter det som har hänt, jag blir tyst och låter Hanna prata... Igår pratade jag, jag pratade mer än Hanna... och det kändes så bra.

 

Någon som lyssnade och förstod. Jag skrattade och för första gången efter Vides död fick jag inte dåligt samvete för att jag skrattade, det var okej.

Känslorna åker berg och dalbana hela tiden, oftast hänger man inte med själv.

 

Jag tampas med känslorna kring en förlust som inte går att beskriva, en förlust som är så stor att man inte kan sätta ord på den. Jag tampas med känslor kring "om" om vi åkt in tidigare, om vi fått stanna kvar...

Jag tampas med ilska över hur allt blev...

Det här är inget man kommer över jag vet det, det är något jag måste lära mig leva med. Vissa dagar vill jag inte lära mig leva med det, jag vill bara skrika att någon gjorde fel, jag vill bara ha tillbaka min Vide!!

 

Jag hoppas vi ska träffa J fler gånger för hon var fantastisk! Det hjälpte massor!

Jag insåg också hur mycket det betyder att någon lyssnar, så ni mina vänner som finns där för mig, Tack!